Nu börjar det närma sig. Nu. På riktigt.

Studenten.

I 13 år har jag nu gått i skolan. Ja, jag räknar 0:an/förskolan som skola. I 13 år. Det är betydligt mer än halva mitt liv. Alltså har jag i över halva mitt liv spenderat mina dagar med att sitta vid en bänk, läsandes/räknandes/skrivandes/lyssnandes. Jag har lärt mig saker. Jag har glömt saker. Jag har fattat. Jag har inte fattat. Jag har haft roligt. Jag har haft tråkigt.

Det har varit olika år, med olika händelser och jag har varit olika personer. Jag har varit barn, ungdom, och ung vuxen. Jag har haft olika kompisar. Men i det stora hela har dagarna sett likadana ut, de har kommit och gått men alltid förblivit det samma.

Men nu, om bara drygt två månader, kommer den här tiden som pågått i 13 år vara slut. I vitt kommer jag springa ut ur min sista skola, och i vitt kommer jag åka runt staden och skrika och hoppa och vara glad. Ja, herregud vad glad jag kommer vara. För just nu vill jag inget hellre än att göra något annat, göra något NYTT med mitt liv. Växa upp.

Framtiden är skrämmande, det kan jag inte ljuga om. Den är främmande, onåbar. Och det gör den skrämmande. Men det spelar ingen roll. Man måste möta det okända för att få erfarenheter. Man måste vara lite oplanerad, leva impulsivt. Jag älsklar impulsivitet! Så även om det är läskigt, är det spännande. Och jag ser fram emot det.

Så nu äntligen ser jag ljuset i denna grå tunnel jag bott i i 13 år. Äntligen kan man faktiskt säga att "detta är det sista jag gör i....". Äntligen tar det snart slut!



Peace out i snöslasket!
Annika