Hallo igen!

Under större delen av denna sommar har jag vart hemmifrån, till större delen för att jag fick ansvaret att passa min vän  Rynners familjs hus. En chans för mig att vara själv, ta studen för att erfara hur det är att ha ansvar över ett eget boende, men allt vad det innebär.
Nu blev väl denna månadslånga hus passning inget i stil med hur det skulle vara att bo hemma, då jag till större del av tiden hade vänner på besök.

Vad jag dock inte ansvara över är min förmåga att vara uppe sent utan att ha nån uppfattning av vad klockan är - d.v.s vara en Nattuggla. Detta är nåtr jag vart sålänge jag kan minnas. Däremot erhåller jag in den vanligaste nackdel med detta, att vara en motbjudande morgonmänniska, som missbrukar snooze funktonen värre än vad en medelmåttig människa gör.

Nej, jag är en perfekt människa ur alla dess vinklar? No? LIES!



Äh. Jag sitter här för tredje natten i rad ensam kvar uppe i Tobbes otroligt obekväma soffa (som efter detta besök kommer vara skyldig mig en rygg-operation, för att justera den så jag inte ser ut som en banan!).
Att gå lägga mig "bara för att" är inget som får nåt drag i mig, bortsett för om det skulle vara nåt viktigt jag har att göra kommande dag då såklart.

Jag finner en viss frihet i att kunna sitta uppe sent med blandad musik i öronen och låta funderingar & tankar sväva fritt i min annars så tomma skalle (Ohyes, jag dissa precis mig själv. Var hämtar jag mina prispengar?).

För den som verkligen vill veta (eller inte har nåt mer intressant för sig) finner jag det lika motbjudande varje gång jag suttit med böjda ben  ett tag och ska böja ut dom, hur det knakar till i benen på mig. Börjar jag bli gammal?

Jag ska inte ta upp mer ömtåligt utrymme här.
God natt!

Daniel