Skogspromenad.
Hej allesammans!
Under en veckas tid har jag nu vart hos Tobias (Ja, jag skrev Tobias, suck it!) , då han efter många hårda veckor äntligen fått gå på semester. Vad vi spenderat våran tid på dessa dar tror jag dom flesta kan gissa sig till, iallefall dom som känner oss. För er som inte... låt oss bara säga att vi lagt ner mycke tid på en gemensam hobby.
Till min fördel har det inte varit en flickvän närvarande, så därav slipper jag sitta och klaga över hur toffliga dom är. Hehe. Skätm åsido, dem flesta par jag känner har jag ingen som helst svårighet att umgås med - snarare tvärtom! Vilket medför en viss glädje till följd av att jag slipper känna mig utanför.
Anywho, idag blev det så att min kollega och Tobias tjej - Annika - skulle komma hit efter jobbet. Kompromissen blev som så, om jag önska att få stanna kvar över natten, var jag tvungen att försvinna några timmar, för att som dom uttryckte det, "skulle duscha". Vi bortser från alla deltaljer kring detta (dom var inte närheten av russin när jag kom tillbaka ens!) och går vidare.
Jag fick bege mig utåt och se var mina ben tog mig. Det sluta med att jag befann mig ute på en främmande stig vid den närliggande sjön. Kort senare fann jag mig sittandes på en sten, i det tystas sällskap anslöt jag mig till naturens gång. Så fridfullt, så skönt. Man omfamnar den uppskattade tystnaden. I den stämmning är det lätt att försvinna iväg i tankar om det förflutna och det gågna. Man tar en stund och reflekterar över vägen man gått medans man ser mängder av kryp cirkulera på den stillsamma vattenytan. En stämmningsfull ro infinner sig.
Under en veckas tid har jag nu vart hos Tobias (Ja, jag skrev Tobias, suck it!) , då han efter många hårda veckor äntligen fått gå på semester. Vad vi spenderat våran tid på dessa dar tror jag dom flesta kan gissa sig till, iallefall dom som känner oss. För er som inte... låt oss bara säga att vi lagt ner mycke tid på en gemensam hobby.
Till min fördel har det inte varit en flickvän närvarande, så därav slipper jag sitta och klaga över hur toffliga dom är. Hehe. Skätm åsido, dem flesta par jag känner har jag ingen som helst svårighet att umgås med - snarare tvärtom! Vilket medför en viss glädje till följd av att jag slipper känna mig utanför.
Anywho, idag blev det så att min kollega och Tobias tjej - Annika - skulle komma hit efter jobbet. Kompromissen blev som så, om jag önska att få stanna kvar över natten, var jag tvungen att försvinna några timmar, för att som dom uttryckte det, "skulle duscha". Vi bortser från alla deltaljer kring detta (dom var inte närheten av russin när jag kom tillbaka ens!) och går vidare.
Jag fick bege mig utåt och se var mina ben tog mig. Det sluta med att jag befann mig ute på en främmande stig vid den närliggande sjön. Kort senare fann jag mig sittandes på en sten, i det tystas sällskap anslöt jag mig till naturens gång. Så fridfullt, så skönt. Man omfamnar den uppskattade tystnaden. I den stämmning är det lätt att försvinna iväg i tankar om det förflutna och det gågna. Man tar en stund och reflekterar över vägen man gått medans man ser mängder av kryp cirkulera på den stillsamma vattenytan. En stämmningsfull ro infinner sig.
Jag måste ha närhet till natur om/när jag flyttar. Fastän jag skulle uppskatta att ha en central närhet till allt annat, kan jag inte finna mig att inte kunan en promenad i skogslandskap. Den ständiga saknaden skulle väl isåfall vara att kunna dela detta med nån, inte nödvändigtsvis en framtida flickvän, en vän går lika bra. Nån som finner samma harmoni i det som mig själv.
När jag väl begav mig tillbaka till lägenheten fick två glädjande stunder, som fick mig längta tillbaka till när skolan öppnar igen. Det första, som nu i efterhand kanske inte är så "glädjande" i sig, mötte jag på två killar, som jag båda vart lärare för tidigare, sittandes utanförs nån tjejs hus. Dom satt där och vänta på henne så jag fick delat några ord med dem. Tänka sig vad barn efter 4-5:e klass börjar bli så tuffa & coola. Jag antar det är då det börjar betyda nåt att vara nån. Det är underhållande att se hur dom försöker verka stora.
Efter några goda skratt gick jag vidare. Kom gåendes förbi ett hus område där jag kände igen rösterna som kom från andra sidan busken. Jag kunde inte se efter vilka det var, så jag gick vidare. När jag sen kom runt krönet visar det sig till mina stora glädje vara barn från den skola jag jobbast på mest (Skinnefjällskolan i Mölnlycke). Med ett leende ser jag på hur barnen rusar mot en och skriker "Frasse frasse!". Man blir omfamnad av två tjejer som är jätteglada att se en. Man kan inte annars än att le åt sådant. Nu vet jag hur fel det verkar att jag som kille, uppskattar barn så mycket. Sånt ska inte killar göra, det är tillängnat er tjejer. Men jag kan inte hjälpa det, dom små liven är fyller mig med glädje jag har svårt att sätta finger på.
Nu några timmar senare, sitter jag kvar ensam uppe (som vanligt) medans Annika och Tobias kramar allt annat än just kudden.
Vi får se hur länge jag stannar uppe...
Vi hörs!
Daniel
När jag väl begav mig tillbaka till lägenheten fick två glädjande stunder, som fick mig längta tillbaka till när skolan öppnar igen. Det första, som nu i efterhand kanske inte är så "glädjande" i sig, mötte jag på två killar, som jag båda vart lärare för tidigare, sittandes utanförs nån tjejs hus. Dom satt där och vänta på henne så jag fick delat några ord med dem. Tänka sig vad barn efter 4-5:e klass börjar bli så tuffa & coola. Jag antar det är då det börjar betyda nåt att vara nån. Det är underhållande att se hur dom försöker verka stora.
Efter några goda skratt gick jag vidare. Kom gåendes förbi ett hus område där jag kände igen rösterna som kom från andra sidan busken. Jag kunde inte se efter vilka det var, så jag gick vidare. När jag sen kom runt krönet visar det sig till mina stora glädje vara barn från den skola jag jobbast på mest (Skinnefjällskolan i Mölnlycke). Med ett leende ser jag på hur barnen rusar mot en och skriker "Frasse frasse!". Man blir omfamnad av två tjejer som är jätteglada att se en. Man kan inte annars än att le åt sådant. Nu vet jag hur fel det verkar att jag som kille, uppskattar barn så mycket. Sånt ska inte killar göra, det är tillängnat er tjejer. Men jag kan inte hjälpa det, dom små liven är fyller mig med glädje jag har svårt att sätta finger på.
Nu några timmar senare, sitter jag kvar ensam uppe (som vanligt) medans Annika och Tobias kramar allt annat än just kudden.
Vi får se hur länge jag stannar uppe...
Vi hörs!
Daniel
Kommentarer
Trackback
