The third wheel.




Dem flesta har säkert hört denna fras många gånger innan. Jag vet dock inte om det andvänds i fler situationer än relationer, det har jag svårt att se, men det kan jag inte yttra mig om.

Hurvida denna fras uppfattas är det nog en stor variation på - men en gemensam nämnare är att en person i sällskapet blir utanför, vare sig det är ofrivilligt eller ej. I dem flesta sammanhang skulle jag nog gissa på det är en ofrivillig plats man får/tar. Kärlek är lika vacker som den är destruktiv, ett ont ting som med dess kraft kan uppnå lika mycke glädje som förstörelse bortom ens egna förståelse (Nu får jag detta låta som att jag har en negativ syn på Kärleken, så är inte fallet).

I ens nyfunna pojk/flickvän är det lätt att gå i blindo över ens omgivelse. Man lägger i dem flesta (vilket är naturligt såklart) fall ens fulla fokus på sin käraste. Ett självklart agerande, som vi alla kommer göra nån gång i livet. Vad detta förlopp medför, men inte alla gånger behöver medföra, är att man sätter nån längre ner i ens prioiteringslista. Personen i fråga står utan makt att få en rättvis behandling i ett sådant anseende. Självklart finns där undantag, som i allt annat. Jag skulle inte våga säga att majoriteten får ta steget bakom, detta grundar jag endast på personliga erfarenheter.

Vad som då är viktigt som "det trejde hjulet" är att ta lärdom av detta. Allt har sitt slut, på gott & ont - varesig du vill eller inte. Personliga relationer är som kapitel, dom kan inte hålla på i evigheter. Men när du vänder det sista bladet har du ändå med dig de erfareneter, lärdomar och minnen från det du läst. Detta lägger grunden hur du bemöter nästa person ("kapitel").

Även om det kan ses som slutet på nått fint du helst gärna inte vill ge upp så finns där en anledning till att det händer (Detta ska inte läsas som nåt religöst, no way José!). Är det menat att du ska ha kvar en person i ditt liv ska du inte behöva lyfta ett finger (för många gånger) för att ha dem kvar.

Glöm bara inte att ta vara på de du får. Lev med det fullt ut, då man aldrig vet när det kan vända, inte alltid till det sämre, men jag hoppas Ni förstår vad jag menar?

På återseende!
Daniel



Livet rullar på...

... i sakta mak. Dagarna går, långsamt, men de går. Framåt, hoppas jag. Men i denna eviga rullning, byten av dagar och väder och klädkriser, kommer jag på att tiden går olika fort. Inte bara till synes olika fort, utan faktiskt på riktigt inte i samma takt. Beroende på vad man gör. Är något tråkigt, går den långsamt. Är något roligt, går den snabbt. Detta är ett faktum.

Hur kan jag då påstå att något så tidsenligt och exakt som tiden, inte alls är så exakt och i tid. "Ur led är tiden", sa en gång en vis man. Och det är precis vad den är, jämt. För tiden är ett sätt att mäta. Människor, särskillt barn, mäter avståndet till något i tid.
-Hur långt år det kvar?
-Cirka 10 mil
 -Ja men i tiiiid?
Och så vidare. Och mäter vi inte avstånd så mäter vi hur långt det är kvar tills något ska hända.

Men det man mäter är inte sekunder, minuter, timmar. Man mäter händelser. Tidsenheterna är bara ord för att andra ska förstå vad det är man menar. Åter igen refererar jag till barn. Om man åker bil och ett ungt barn frågar hur långt det är kvar, så svarar man kanske: "En timma". Är barnet då väldigt ungt kanske han/hon inte riktigt förstpr innebörden eller betydelsen av "en timma". Så då svarar man istället: "Det är en Bamse och Skalman-historia kvar tills vi är famme". Då vet ungen precis.

När man är barn går dessutom tiden väldigt mycket långsammare. Ett år är en oändlig tid. Men för en som är 60 år så är ett år inte alls något speciellt.

Vad jag försöker säga är att tiden går i olika fart beroende på var i livet man är, vad som händer runt omkring en, och på vilket humör man är. Är jag på jobbet, då jag egentligen skulle vilja vara hemma och se på film och mysa, så går tiden för jävla långsamt. Men är jag på en konsert, utomlands, på en rolig fest, då susar tiden förbi i överljudsfart.

Så jag citerar det igen - Ur led är tiden.



Annika




RSS 2.0