Jag och en av mina kollegor på Skinnefjäll satt för några dagar sen och prata barnens direkt påhoppande sanningar som dom kan yttra när som helst. Om man uppskattar barn för deras lätta natur att säga vad dom tycker & tänker om allt. Givetvis är dom inte införstådda i att såra andras känslor i den unga åldern, men ändå går det inte bortse från att ett sådant uppriktigt sätt är väl uppskattat inom vissa ramar. Sanningen ska man alltid vara en främsta vapen mot/i konflikter.

Att vandra in och jobba med barn kan därav medföra att din självkänsla inte får vara för osäker. Barnen finner det naturligt om fråga om ens yttliga utseende. Men hur man än ser ut, och vad dom än tycker om dig - så låter dom inte det hindra sättet dom behandlar dig/tycker om dig. Det är lite av charmen med barn, du kan se ut som du vill, men du blir inte utstött för det.

I det vuxna samhället handlar det mer om vita lögner och prata illa om personer bakom deras rygg. Man vill/vågar inte säga vad man tycker om någon direkt till dom utan säger det till alla andra (sålänge det inet gäller nåt positivt då).

Jag vet iallefall att jag hellre hört sanningar om mig från dom i min närmsta krets. Men jag är inte bättre än någon annan och en förändring skulle kunna få drastiska följder.

Om man lyckas med något, då blir man lycklig.
Om man lyckas med något man kämpat med länge, då kan man inte sluta le.
Om man lyckas, då kan inget förstöra dagen.
Om man lyckas
Då är man lyckad.

I varje fall känns det så då. Och det är då, den studen, man bryr sig.

Så om du lyckas med något; var stolt! Var glad! Var lycklig!

Det är man förtjänt av.


Watch out on the roads!
Annika